Vår prinsessa Moa Henriksson

Fredagen den 11 Maj var Johan och jag (Jenny) nere på samtal med neurokirurgen inför den stora operationen som ska ske på måndag. Den beräknas ta väldigt många timmar och Moa kommer att ligga på intensiven i respirator under natten. Dom kommer att öppna henne bak höger öra och försöka att gå in den vägen. Vi har pratat med Moa om vad hon ska göra på måndag, att hon ska till sovdoktorn och att  doktor Peter ska ta bort den dumma knölen hon har i nacken som gör att hon inte kan hoppa studsmatta längre. Moa ser fram emot att den dumma knölen ska bort, och att vi är hos henne när hon vaknar upp igen.

Hela den helgen gick vi och var nervösa och packade allt vi skulle ha med oss det blev två resväskor till slut, och lite andra leksaker som vi kan göra när Moa är sängliggande.

Vi sa adjö till  Oliver hemma när Farmor kom för att hämta honom, det var ett ögonblikck vi aldrig kommer att glömma, många tårar och mycket oroligt inbords. Vi visste att Oliver skulle komma ner till oss i Lund senare i veckan när Moa hade piggnat till lite bättre. Vi lämnade Kellie (hunden) hos mormor o morfar, det var även där väldigt tårfyllt. 
Moa sa till sin hund att vi ses igen när jag kommer hem och kramade om sin hund, då bröt jag själv ihop, kändes som att vi inte skulle komma hem på väldigt länge. Resan ner gick rättså OK, Moa har svårt för att åka långa sträckor i bil men med DVD i bilen går resan väldigt mycket lättare.
På kvällen innan operationen skulle Moa duscha och det ville hon inte, för det har hon gjort tidigare och då har doktorn alltid gjort någonting med henne som gör ont.
Natten innan operationen sov vi inte mycket, det fanns så mycket känslor inom oss, en operation är ju alltid riskabel, alla tankar flyger igenom en.

14 Maj kl 08.00 åkte vi upp för att överlämna vår älskade dotter till läkarna som skulle ta hand om henne hela dagen, jag var med Moa hela tiden tills hon hade somnat in i sin narkos. Sjuksköterskan Malin som var med mig inne när hon sövdes fick trösta mig till vi kom ut till Johan då det var hans tur att trösta. Det känns som att man överlämnar henne i helt främmande händer. Nu är väntan väldigt, väldigt lång tills vi träffar henne igen.
Johan och jag skulle ha hela dagen i Lund, VAD ska vi göra?????Vi körde till Lund Nova ett köpcentrum med hur många affärer som helst, det gick vi över på 1 1/2 timme sen körde vi tillbaka till sjukhuset. Vi hade inte ro att gå i affärer i dag.
Peter som opererade Moa ringde vi 13-tiden (som han lovat) och meddelade att operationen går bra och att vi troligtvis träffar henne vi 17-tiden, Timmarna gick otroligt sakta, men vid 18-tiden fick vi äntligen träffa Moa igen.
Vi blev lite chockade av att se henne med alla slangar (respiratorn) och sladdar hon var kopplad till och bandaget hon hade runt huvudet, vi hade blivit förvarnade men ändå blev det som en chock.
Sjuksköterskan Lotta skulle vara hos Moa hela natten och det kändes tryggt, hon var helt otroligt go människa, hon svarade på våra frågor och det gjorde att vi kände att Moa var i trygga händer. Vid 20 tiden skulle Moa upp på en MR-röntgen igen, det hade uppstått en blödning i hennes huvud där en skruv hade varit fastspänd och för säkerhets skull gjorde dom en röntgen. Lotta lovade att ringa när dom var tillbaks från röntgen så vi kunde säga godnatt till vår solstråle.
Kl 22.30 gick vi upp och nattade Moa. Någon av mig eller Johan kunde stanna hos Moa under natten men Lotta sa till oss att sova på avdelningen i stället för att samla krafter till i morron när hon hade kopplats från respiratorn. Vi sov ändå inte mycket den natten, det kändes konstigt att inte ha Moa vid sin sida som vi är vana vid.

Moa i respiratorn på intensiven på BUS i Lund 2007-05-14

15 Maj Dagen efter den stora operationen.
Vi kom upp till intensiven vid 8-tiden, vi skulle precis gå in till Moa men fick då vänta en liten stund utanför hennes rum, läkaren var inne hos Moa och skulle koppla ur henne från respiratorn. (Inget vi ville titta på).
Moa var vaken när vi kom in till henne och det syntes att hon hade väldigt ont, hon hade många olika sorters mediciner som skulle skona henne från det onda. Dagen på intensiven blev väldigt lång, det enda Moa själv ville var att komma ner på avdelningen igen. Vid 16-tiden gick färden ner till avd 62 sal 10, där vi känner oss som hemma. Hon sov mest hela dagen. Peter (neurokirurgen) kom in till oss och berättade om operationen, han tyckte att han fått ut hela tumören, en hjärnhinna hade spruckit under operationen men den hade han lagat igen. Moa kunde få väldig huvudvärk utav hinnan som sprack. Peter var väldigt nöjd och det är huvudsaken.



Onsdagen var väldigt lik tisdagen, Moa sov nästan hela dagen, hon led av sin huvudvärk, vi fick mörklägga rummet och lägga kalla handdukar på hennes huvud. Hon såg fram emot i morron när storebror skulle komma ner och hälsa på henne.

Torsdagen kom och Moa var väldigt mör även idag. Oliver, mormor och morfar kom ner och hälsade på oss, mormor hade gjord goa mackor, biffar och äppelkaka med sig till oss som vi smaskade på. Moa åt ingenting, hon sov mest. Oliver stannade kvar hos oss, Johan och han sov över på Ronald McDonalds den natten, jag sov hos Moa på sjukhuset.

Det är alltid skönt när det kommer någon och hälsar på, man pratar inte bara om den dryga sjukhustiden.

Fredagen kom Farmor och pappas kusin Emelie och hälsade på oss, Emelie är något speciellt för Moa, hon är en favorit. Idag var Moa lite piggare så vi tog rullstolen och gick ner till Ronald McDonalds huset och visade Farmor och Emelie hur där såg ut. Moa var väldigt ljuskänslig och hade lite huvudvärk så vi fick gå till rummet igen. Oliver följde med Farmor hem, det är inget roligt för han att bara sitta på Moas rum och titta på TV hela dagarna. Moa blev av med de flesta kanylerna idag, hon har fortfarande dropp.

Lördagen blev Moa av med sin sista kanyl i handen, hon var överlycklig, äntligen inga slangar kopplade till någon droppställning. Moa var uppe nästan hela dagen, hon körde elbilen och traktorn som avd 62 har. Hon började även att få tillbaka sin aptit, idag åt hon jättebra. Hon somnade vid niotiden.

Söndagen blev en städdag, vi gick ner till Ronald och städade ut rummet vi haft där, Moa åkte rullstol ner och hon riktigt strålade av lycka att vi kanske får åka hem i morron. Moa blev väldigt trött på eftermiddagen och såg väldigt sleten ut, (hon ville för mycket igår). Vi vilade lite och tittade på Madicken.
Hon hade lovat att ringa hem till våra grannar Rita och Ronny när hon kände sig OK och det gjorde hon idag, dom tyckte det var skönt att höra hennes röst igen.
Hon hade svårt för att somna ikväll, hon ville BARA hem till Kellie.

Måndag (en vecka sedan operationen) ÄNTLIGEN ÅKER VI HEM.
När ronden var på förmiddagen så läkaren Johan till oss... Åk ni hem, här ska ni inte vara när den tuffa tjejen Moa mår så bra. Vi plockade ihop våra saker (det gick på en halvtimme) sen bar färden hem mot Hanaskog igen. Vilken underbara känsla att bara komma hem till sitt eget och slippa alla vita och blåa rockar.

29 Maj var det tumörkonferens om Moa. Vi väntar på besked om tumören..Dryg väntan.