6 månader sedan du lämnade oss
Vet knappt hur jag ska få ner orden i skrift, jag skriver ur mitt hjärta så får vi se hur det slutar..
Saknaden efter Moa är otroligt jobbig, jag kämpar varje dag för att få min vardag att fungera så bra som möjligt, har stått upp ett tag nu, men igår föll jag ner i djupet igen, tårarna sprutade, saknaden av henne gör mig så tum i mellanåt att jag inte kan förklara hur jag känner mig, det liksom kryper i kroppen på mig som jag inte kan förklara hur.
Jag är så rädd, så rädd för att hon ska se mig skratta och vara glad när jag egentligen inte är det, man liksom bygger upp en mur inom sig, när folk frågar hur man mår så säger jag, jo det får gå, men då är ja inte riktigt ärlig, vad fan ska ja säga, det känns som om jag är två olika Jenny, en hemma och en borta, kymigt jag vet men jag mår inte bra, folk kan nog tro att man har fortsatt sitt nya liv, men det liv jag hade innan hade jag hellre haft kvar än att ha detta lidande varje dag, varje dag är en pina,,, jag älskar min son, min man och våra familjer men ingen i hela världen kan erstätta denna saknaden, detta liv jag så gärna vill ha tillbaka igen, Min älskade Moa, hon ler mot mig varje morron då jag tänder ljuset i den lilla änglen som stått bredvid henne sedan dagen för 6 månader sedan då hon gick bort, gick bort på andra sidan och fick ett nytt och friskt liv...
Kan inte förklara för er hur mycket jag saknar Moa, det går inte, hon var min/vår lilla tös som spred så mycket ljus och glädje runt sig då hon var bra, dessa kommentarer hon gav oss, leendet, skrattet och pussarna man fick varje kväll när vi gick och la oss... Älskade Moa, Jag/Vi saknar dig så...
Idag när vi var hos henne så hade hennes klass varit och hälsat på henne och lagt ett kort och en liten handplockad bukett till henne, På kortet stod där.. Lilla Moa, vi tänker ofta på dig, klass 2-3 och fröken Gunilla... Tack Gunilla och alla barn ni är underbara,,,
Här kommer en dikt som Hamupus har skrivit till mig, han om någon kan verkligen läsa mig och beskriva mina känslor i ord.
Mitt hjärta blöder
Jag är bara tom,
Jag är bara helt tom,
Jag orkar inte längre,
De säger att saknaden ska bli minde
Att livet ska bli bättre
Jag känner tvärtom
För varje dag blir bara saknaden större.
När jag ser ut genom mitt stora fönster
Ser andra barn leka, går tankarna på min lilla flicka.
Hon som aldrig fick leva,
Hon som aldrig fick en chans att leva
Min lilla flicka som bara fick känna smärta
Men vår kärlek har alltid bestått
Jag tror att hennes kärlek till oss var enorm
Därför kämpade hon in i det sista
I slutskedet var det inte kärleken som försvann,
Den blev större,
Vi hade varandra,
Jag uppskattade varje sekund jag fick med min lilla flicka,
Jag begärde inte så mycket av livet,
Bara att hon skulle bli bra,
Att mina två barn skulle få vara friska.
Jag vet inte hur styrka smakar,
Jag vet inte hur lycka känns,
Jag känner bara en mörk klump inuti mig,
Ett blödande hjärta som bara blir mer och mer infekterat
Jag kommer aldrig ge upp,
Det hade inte Moa velat,
Hon hade velat se mig stark,
Hon hade velat att jag skulle ta hand om Oliver,
Allt det han förlorade under den tid min lilla flicka var sjuk,
Hon såg till alla andra,
Hon ville att alla andra skulle må bra,
Fast hennes smärta var större.
Jag är så rädd för att glömma hur hon luktade,
Jag vet att det aldrig kommer hända,
men känslan att en dag inte komma ihåg vår lilla tappra flicka,
som verkligen var värd ett liv i livet,
som många andra barn.
Jag skulle bara vilja se henne en sista gång,
Mitt hjärta blöder,
Jag skulle vilja se hennes leende en sista gång,
Mitt hjärta blöder,
Jag skulle vilja höra din röst en sista gång,
Mitt hjärta blöder,
Jag skulle bara vilja känna din mjuka hud mot min en sista gång,
Mitt hjärta blöder,
Ett hjärta som aldrig kommer bli helt igen
Tre saker som håller mig vaken,
Tre saker som får mig att gå upp,
Tre saker som får mig att vilja leva,
Till minne av vår älskade dotter, syster.
Min älskade Oliver,
Och min älskade man, Johan
Länge sedan sist
11 April
Hej alla bloggläsare, jag har inte skrivit på ett bra tag har liksom inget att skriva känns det som, vi knallar på dag för dag, vecka för vecka, ena dagen känner man sig okej, andra mindre okej.
Vi saknar vår lilla Moa så in i norden, varje dag är en pina i sig. Det har nu gått över 5 månader sedan hon lämnade oss och saknaden blir bara mer o mer påtaglig.
Nu när man ser alla barn som cyklar, leker med kompisar och annat gör att allting påminner en var i livet Moa skulle varit, hon skulle oxå varit ute och cyklat och lekt med kompisar, hoppat hopprep och annat roligt.
Allting påminner om vår älskade Moa, precis allting.
Vi var i helgen och hjälpte till med att ställa upp en husvagn i Åhus, alla minnen från i somras då vi låg på campingen (och alla andra år) dom kommer tillbaks, det livet älskade verkligen Moa, allt vi fick uppleva med henne förra sommaren fast hon bara 3 månader efter lämnade jordelivet,,, jag kan inte fatta det, hon var SÅ sjuk men hon orkade att vara med i Åhus och gjorde detta till ett minne för oss andra i familjen.
Vi har fått Moas sten oxå,, Den blev SÅ fin. Det hörs kanske konstigt, men det känns skönare att gå dit och prata med henne till hennes namn än ett kors. 
Hur mår vi nuförtiden...
Ja vet inte, jag vet inte när jag mådde bra senast faktiskt, ibland är det som om helvetet bryter lös i min kropp, det behöver inte vara något speciellt som gör det, det kan bara vara en liten liten sak som brytet ut och hela jag blir som förlamad, ingenting är roligt, ingenting fungerar som det ska, orkar inte göra något, bara ligger och gråter och gråter och ingenting gör mig glad, jag vill bara ha henne tillbaka, tillbaka till sin mammas trygga famn, pussa och krama henne..
Johan stöttar mig till 100% och Oliver oxå för den delen, han kommer ibland när jag är ledsen och frågar??? Är det Moa mamma... och då får jag en bamsekram av honom... Älskar min familj, ni är underbara...
Love you
Jag har blivit så rädd för att glömma henne, innerst inne vet jag att jag ALDRIG kommer att göra det, men många säger att med tiden blir det lättare,,, men jag är inte i det stadiet ännu.
Jag saknar henne något så fruktansvärt mycket att mitt hjärta blöder,,
Aldrig blir mitt hjärta helt igen, aldrig, för en stor bit av det har blivit ett så djup sår som aldrig kommer att läka.
ÄLSKAR OCH SAKNAR DIG MOA...
