Hjälp Ebba Stoppa Cancer
Lite uppdatering om det projekt som jag har äran att vara med i..
Denna filmen kommer att visas i skolor runt om i Kristianstad Kommun och förhoppningsvis fler kommuner.
Jag ska även i maj månad vara till hjälp i projektet då jag besöker Möllegården (barncancerfonden) som har en familjedag, mycket händer just nu och jag hoppas att allt ror i land till sist som allt är planerat. Kommer mer information senare, men för att vara på den säkra sidan så besök www.hjälpebbastoppacancer.se där ni får information vad som är aktuellt och dyl
http://www.youtube.com/watch?v=Y-fNMSadSeQ&feature=share&list=ULY-fNMSadSeQ
Tryck på länken ovanför så kommer ni till Informationsfilmen.
Saknar min älskade Moa, ibland känns det fortfarande väldigt overkligt att vi har blivit drabbad av detta helvete, när jag ser filmen på mig själv att jag sitter och pratar om min dotter känns så overkligt på något sätt, och samtidigt hur kan ja hålla tårarna borta, känns som om jag läser från ett manus, att allt är inpluggat, men jag pratar direkt från det liv vi har upplevt och fortfarande gör..
Måste även säga att Ebba, du är en fantastisk tjej, har aldrig träffat dig men hoppas att vi snart gör det, all stryrka till dig...
Vi älskar och saknar dig så
Lite uppdatering
Vill börja med att säga att jag kommer att fortsätta ett tag till med bloggen, då jag är med i projektet
www.hjälpebbastoppacancer.se
Vi har kommit en bit på vägen, är lite kvar innan sidan är riktigt klar
Som jag skrev i förra inlägget, att jag börjat jobba 100%, tyvärr gick det inte så bra för mig, jobbade i ca 1 månad på 100% sen föll jag pladask rak ner i skiten igen.
Jag vill, ja vill men min kropp sa ifrån, jag kan inte förklara i ord hur dåligt jag mådde.
När jag den dagen körde hem från jobbet, så kommer jag inte ihåg hur jag kom hem, visste inte om jag kört om någon bil eller mött någon, det var fruktansvärt otäckt, min ångest satte igång ordentligt med stickningar och svettningarn och allt som man blir drabbad av...
I samband med detta fick jag kristaller i öronen som gjorde mig väldigt yr och konstig, så nu är jag nere på halvtid och ska försöka ta mig sakta uppåt igen.
Jag har en hel underbar husdoktor och kurator som känner mig ut och innantill, kuratorn tycker att jag ska ta det lugnt ett tag framöver då jag gick ner mig så rejält.
Med stora bokstäver så säger jag bara FY FAN vad dåligt jag mådde, jag var hemma och gjorde inte ett dugg, vet inte hur jag tog mig igenom dagarna.
Är hos Moa dagligen och tittar till så att ljuset är tänt hos henne på hennes minnesplats, och häromdagen slog det mig att jag tänkte: Där står vårt barns namn på en sten "Vår älskade Moa Henriksson" jag fick inte in i min skalle att det är vår älskade dotters namn som står på stenen, jag sa till Johan att det känns mer som en vana att gå till denna sten, men vad just den stenen betyder kändes då väldigt konstigt, vårt barns namn, NEJ ja kan fortfarande inte förstå att vi mist vår älskade dotter och syster.
Dagen efter satt jag och Oliver och tittade på Sofias änglar, då en liten tjej tyvärr inte heller fick uppleva det liv som alla barn är värda att få uppleva, jag kände så för denna familj, och vi kände igen oss i allt vi såg och allt dom sa,, Denna hemska sjukdom.
Jag har fortfarande mycket skuldkänslor över allt möjlig, och många frågor VARFÖR, svar som man aldrig får svar på..
Många säger att tiden läker alla sår, men där är jag tvärtemot, iallafall i dagsläget, det är snart 1,5 år sedan dagen Moa gick bort och saknaden blir bara större och större, hålet i hjärtat kommer aldrig att läka, man går med ett öppet sår som svider och gör ont och som aldrig läker.
Älskade Moa, vi saknar dig så...
