Länge sedan sist
Hej alla kära bloggläsare..
Erkänner att jag är usel på att uppdatera bloggen, ibland när man tänker "Att idag ska ja skriva" så har glädjen i regel tagits ifrån mig.
Men idag har jag gett mig f.. på att skriva några rader.
Månaderna som gått sedan förra inlägget har vi ägnat oss åt att komma tillbaka mer o mer till det vardagliga livet igen, inte lätt alltid men det går framåt.
Årsdagen tog jag ledigt från arbetet, jag och Johan var hos vår älskade Moa och gjorde fint, där var många som satte ett ljus hos henne, man blir så rörd av hur många som tänker på henne.
Ljuset som alltid står tänt, saknar dig min älskade Moa
Vid Lucia blev jag uppringd av Moas fröken, barnen i klassen ville bjuda in oss till Luciafirandet, i år var det Moas klass som skulle gå och jag blev sååå rörd av att barnen bjöd in oss, Moa hade älskat att få vara med dom, jag hade intalat mig själv hela dagen att vara stark inför luciatåget och jag klarade det. Jag och Oliver var där och såg dom, Johan klarade inte av det, så han stannade hemma.
Tusen tack Klass 3-4 och fröken Gunilla för ett strålande fint luciatåg, ni var jätteduktiga.
Julen är över, det var andra julen utan vår Moa, tycker inte att julen är så roligt längre, Oliver är så stor nu och han vill egentligen bara ha pengar i julklapparna, så där var inte en enda julklapp under granen i år, ganska trist tycker jag, hade Moa funnits så hade där varit berg av dom, hon älskade paket..
Saknaden efter Moa är så enormt stor, går inte en minut utan att ja tänker på henne.
Jag får fortfarande kuratorhjälp då jag mår mycket dåligt i periodvis, har en massa skuldkänslor som jag inte alltid kan hantera på bästa sätt, har fortfarande sömnproblem och det är väldigt jobbigt.
Har nu på det nya året börjat att jobba 100% det känns okej, det är bara 4 år sedan sist jag gjorde det.
Vi kämpar på allihopa i familjen så gott vi kan.
Nu under hösten fick jag en förfrågan om att vara med i ett projekt som heter www.hjälpebbastoppacancer.se, min uppgift var där att svara på frågor som barn ställt, jag kunde svara på de frågor som vi haft kunskap om under Moas sjukdomstid. Kommer att lägga in mer information om detta projekt under våren här på bloggen.
Jag har haft funderingar på att avsluta denna blogg, men jag kommer att fortsätta ett tag till då jag är med i detta projekt som behöver komma ut i cybervärlden för att få till ett kanonprojekt, kan tyvärr inte gå in mer i vad detta innebär men jag lovar att återkomma till detta.
Vill önska er alla en god fortsättning på det nya året.
Kram Jenny m familj
God fortsättning till er med Jenny, Johan och Oliver! Jag har saknat dina inlägg och tittat in ofta om du kanske har skrivit, så nu blev jag glad att läsa hur ni har det. Har tänkt på er mycket kring årsdagen...julen de som ofta är jobbiga för oss som mist en familjemedlem.
Så fint av Moas klass att bjuda er på Lucia firande, jag brukar också vara med på Sabinas flickors Lucia och skolavslutningar.
Spännande läsa om projektet, kanske ett bra sätt att bearbeta saknaden efter Moa.
Hoppas att ni får ett bra år hela familjen!
Kommer kika in här igen efter nytt inlägg och speciellt om " Hjälp Ebba stoppa cancer" projektet.
Varm kram till dig Jenny!
Från Sirpa
Skönt att höra att det fungerar hjälpligt för er.Det känns säkert bra för dej att vara med i projektet.Vi har startat en "Glassfond" på vårt Barnsjukhus till Simons minne och hans skola har "Simonloppet" vartannat år.Vi har även köpt in en hel del grejer från Simonloppspengarna till Almers hus.Man mår bra av att kunna hjälpa till.Snart har 4 år gått sedan vår Simon blev en ängel men det känns inte längesedan alls.Saknaden är nu och för alltid.Ha det bra.Kram Kia
Skönt att läsa några rader från er igen. Ska bli intressant att följa projektet. God fortsättning till er också.
Va skönt att höra från dig Jenny!
God fortsättning och ta väl hand dig och familjen. Jag ser fram emot att höra mer om projektet
Kram Lena
Varma kramar till er från ett blåsigt Malmö...tänker ofta på er
Hej Jenny, jag kikar faktiskt in här varje dag och ser ifall det är uppdaterat. Har ju följt eran kamp länge länge och undrar och tänker på er.
Varma kramar från mig i Kiruna.
Vad glad jag blev när du hade skrivit. Vad fint av Moas klass att dom bjöd in er. Sku bli lite ledsen om du slutar denna blogg men förstår. Sku vara tomt att inte läsa om er mera. God fortsättning på år 2012.
-Petra-
Åh vad skönt att höra från er,
kikar in nu o då för att kolla läget.
Moa lever vidare genom bloggen,
vi glömmer henne ALDRIG!!!! Många kramar <3
ÅÅ vad jag har tänkt mycket på er! Flera dagar i veckan har jag tittat in till er här och blev så glad idag då jag såg dina ord Jenny <3
Sänder er all kärlek och Moa! Världen saknar dig underbara unge <3
Katie
oh har oxå tittat in ofta - undrat hur det är med er, hur vardagslivet fungerar för er... årsdagen, jul,nyår e tuff tid..förstår att du inte kommer skriva i bloggen i alla evighet men blev varm i hjärtat att få läsa ett litet inlägg... Hoppas 2012 blir bra för er.KRAM
Vad trevligt att ni fick komma på lucia. Hoppas 2012 blir ett bra år för er alla. Kram!
skönt att det går bra med jobbet trots allt, det är viktigt att gå efter vad som känns bäst och vad man själv klarar av. hoppas kuratorsamtalen ger mycket. även om sorgen efter Moa alltid kommer vara kvar är det bra att få hjälp med till exempel de extra svarta perioderna och sömnproblemen. när sömnen inte fungerar tär det ju både på psyket och på vardagen... har haft insomningssvårigheter i princip hela mitt liv och en del perioder har man blivit smått tokig av att få sova 4-5 timmar per natt. så hoppas du får någon metod för att det ska bli bättre. många kramar till er
En dag i sänder :)
Tänker ofta på er.
Leena
Kram till Er.
Danijela
Så skönt att höra från dig. Jag tittar oftast in flera gånger i veckan men hade nästan gett upp hoppet om att du skulle göra ännu ett inlägg.
Skönt att höra att det går bättre vartefter tiden lider. Det måste ju till slut göra det om man tänker leva vidare. Även om ett stort värkande sår och fruktansvärd saknad alltid kommer att finnas.
Livet är fan inte rättvist!!
En varm kram till alla fyra i familjen!
Snygg blogg! Följa varandra på bloglovin?:)
Tänker ofta på er, jag hoppas ni får ett bra 2012 trots allt! Styrkekram!
Vad skönt att höra från er. Brukar titta in här varje vecka.
Känns skönt att veta att ni orkar kämpa. Moa var en alldeles speciell flicka och du skriver så fint om henne. Har följt er kamp över 2 år och blev så glad av att du uppdaterat. Skall bli spännande att följa projektet du skall medverka i. Ta hand om er.
Så skönt att du börjat jobba 100% trist att inte kunna sova om nätterna,har samma problem själv.Ska bli spännande att följa projektet.Kram
tenker ofta på er alla samman.. jag hoppas att varje dag blir en smula bättre.. glad att du inte ger upp å skriva här, vi är många som bryr oss om er,,
Hej Jenny!
Jag blir helt rörd så fint det var ifrån Moas klass som verkligen ville bjuda in er till lucia firandet. Tiden går så otroligt fort så det är kusligt. Jag minns själv när min lillebror lämnade oss och det var 2002 då han var 11 år gammal. Och nu i vintras så lämnade min underbara bästa kompis mig i en ridolycka (hon är med i ett tv program på tis kl 20:00 på SVT1) Snälla, sluta inte att blogga, jag följer din blogg för varje inlägg!!!!!!! Kram Johanna
Jag har tänkt så mycket på er allihop. Blev glad att du hade skkrivit några rader om hur ni har det. Lycka till med det nya projektet. Många kramar
Kämpa på!! Det kommer att bli bättre.
Kram Marie
Hittade hit av en slump..
Sänder er alla en stor kram!
Vet inte riktigt hur jag kom in hit. Men jag kunde inte sluta läsa. Jag vart så ledsen och tårarna bara rinner. Moa var en fin flicka med en väldigt stark vilja och ett fint hjärta. Och hon var nog lycklig som hade er, en som jag ser väldigt fin och kärleksfull familj. Massa kramar till er alla
I dag skiner solen og det kjänns nästan ut som vår i luften.. Tänker på Moa og er alla,, vet att Moa fölger med er..
Vi tänker på er.
/Peter
Hej Jenny! Jag måste bara säga att igår natt satt jag och sträckläste din blogg, något som berörde mig otroligt starkt.. Jag går tredje året på gymnasiet i Katrineholm och håller i ett projekt med min klasskamrat, vi har startat en välgörenhetsorganisation vid namn kampen mot cancer där vi samlar in pengar som oavkortat går till barncancerfonden. Vi skulle uppskatta om du kunde uppmärksamma vår organisation, och om vi eventuellt skulle få kunna göra en intervju med dig där du kunde berätta om dina upplevelser? Detta skulle hjälpa oss att sprida vårt budskap, vi måste hjälpa oskyldiga barn som utsätts för detta.. Vi förstår självklart om intervjun bli för jobbig för dig, men vi hoppas att du kan tänka över detta. Du kan nå oss på vår mailadress.
Mycket kärlek// Maria
innom för å skriva att jag tänker på er...
Känns som det var igår jag läste att Moa gått bort... Hur kan tiden gå så snabbt?
Tan hand om er...
Har följt din blogg en längre tid och känt med hela familjen. För 7 månader sedan miste vi vår yngste son. Han var vuxen, 28 år, men sorgen är lika svår och det är fortfarande så ofattbart. Han tog sitt liv efter att ha mått dåligt en längre tid. Smärtan och sorgen i mitt bröst gör så ont. Jag förstår er sorg mycket mera nu. En erfarenhet som jag helst varit utan... Kramar till hela er familj
Hej Jenny, jag kikar in här varje dag men sidan uppdateras inte. Har du lagt ner den? Hoppas att ni har det bra och ser framåt så gott det går.
Lena
Vill bara säga att jag tänker på er!
Hej!
Känner med er!
Vänligen
Björn
Utdrag från www.ettsaknatbarn.se
För tre månader sedan var det också en måndag idag. Den värsta måndagen i livet. Idag är det tre månader sedan vi fick veta att Levi var död.
Minnet av hur vi satt i barnmorskemottagningens rum på Södertull finns kvar, minnet av hur tyst det var när barnmorskan försökte hitta Levis hjärtljud ekar fortfarande ljudligt i mitt hjärta. Synen av min fru, liggandes på en britts, när hoppet om en framtid totalt försvinner ur henne ögon värker fortfarande i mina sinnen. Bilfärden till förlossningen, hur vi tryckte på knappen för att bli insläppta genom dörren, den menande blicken av undersköterskan, stämningen i förlossningsrummet - allt finns det kvar i mig.
Känslan av ett helt tyst rum i samma stund som Levi kom ut, vanmakt och otröstlighet blandat med förtvivlan och kärlek, glömmer jag aldrig.
Det har gått tre månader sedan vi förlorade det finaste vi kunde få, och aldrig förr har tre månader känts som så tre långa månader. Jag vet inte hur det ska kännas, eller hur det är tänkt att man ska tro på framtiden, men det har under tre månaders tid känts som en mardröm likt inget annat. Då har jag inte ens börjat drömma än, inte sedan Levi dog.
Vi har upplevt tre månader av saker vi aldrig trodde vi skulle uppleva, vi har fått en gravplats, vi har gått hos barnspykolog, vi har trösta barn i sorg efter sin lillebror, vi har försökt att finna tröst i varandra, vi har försökt att förstå utan att förstå, vi har gåtit tröstlöst var för sig och tillsammans, vi har upplevt de tre värsta månaderna vi kan tänka oss.
Och det kommer fortsätta. Tid känns inte som något läkande, tid separerar oss och Levi ytterliggare lite från då vi fick hålla honom tätt intill oss för en dag och aldrig mer. Det var tid som tog Levi ifrån oss, det blir inte lättare ju längre tiden går, den som sa det måste helt enkelt blivit separerad från sina känslor efter en tid och bara trott att det blivit enklare. Det handlar inte om att göra det enklare för sig själv, det handlar inte om att glömma, det handlar om att komma ihåg, värdesätta och uppskatta. Jag hoppas att jag någon gång ska kunna se tillbaka på tiden och inse att jag gjorde rätt, att vi gjorde det så gott vi kunde med vad vi hade.
Tiden är också det som får mig att se frammåt - för jag har tid med min familj att se fram emot. Jag kan se fram emot att se mina söner växa upp, att se oss som familj växa samman, att se oss tillsammans förändra världen till något bättre för oss alla. Det är familjen som håller mig uppe, som ser till att tiden inte är det viktiga, utan att vi är viktiga. Det är familjen som ger mig en framtid, ett hopp och en förtröstan. Att få se Hannes bli stor, ta hand om sina bröder och hitta det han tycker om är en framtid. Att få se Melvin hitta sig själv, hitta något han tycker om och hitta sin napp och snutte själv, det är en framtid. Att se Matheus ligga i sin helt nya säng, tre gånger så stor som han själv är, och möjligtvis sluta kasta saker, det är också en framtid. Att få se mig och Josefine bli gamla tillsammans, sittandes stolta över våra barn, där är min framtid.
Att Levi inte får vara del av min framtid, vår framtid, är en lögn. Han kommer vara bland de största delar av min framtid, för honom kommer jag alltid bära med mig och hans minne kommer jag vårda ömt.
Det har gått tre månader sedan Levi dog, men det kunde lika gärna varit igår, för saknaden blir inte mindre, bara större. Jag älskar dig Levi.
