Vår prinsessa Moa Henriksson

29 September

Halva denna veckan har gått och varje dag ser mer eller mindre lika ut, film från morron till kväll om så Moa sover eller ej, när hon är vaken är det toabesök som gäller, hon sitter där ganska länge innan utgifterna kommer, tycker så synd om henne, liggsåren har blivit lite bättre på höger sida, men vänster är ingen höjdare.
Hennes fötter är SÅ svullna och blålila, de delar på kroppen som inte används är utav denna färg.
Hon äter inte mycket längre, vi har även fått tilltagit mer morfin då hon har smärta, det lindrar henne bra, så i mellanåt sitter hon upp och kan färglägga lite, sen lägger hon sig igen.
Vi har även fått börja med lite lugnande till natten, hon drömmer så mycket och pratar i sömnen, så i natt har hon sovit bättre utan oro och drömmar..
Vi var i förra veckan och köpte en hel madrass på Jysk till våra sängar, Moa som ligger i mitten och har gjort väldigt länge har blivit så pass smal att hennes kropp faller ner mellan våra madrasser, men nu ligger hon bra igen.



Oliver mår inte bra,, i måndags fick jag ringa och be farmor om hjälp, jag har lite svårt att förklara för Oliver hur jag och Johan känner oss som förälder till en sjuk dotter och samtidigt vara så glad och positiv till Oliver, det är liksom en konstig situation man lever i och inte alltid lätt att vara en "normal mamma o pappa"..
Farmor ringde Olli på mobilen och han cyklade till henne,, dom hade pratat, gråtit och kramats, och Oliver förstod vad farmor menade i många fall.
Oliver kom hem vid 21 tiden och han berättade för mig hur han kände sig och har känts sig sedan Moa blev sjuk, det hårdaste han sa var att han känt sig utanför sin egen familj,,, OOHHh Nej,, ja förklarade för Oliver att jag förstod vad han menade och sa ärligt att vi har gjort så gott vi kan och att Moa har varit nr 1 sedan hon blev sjuk, det har blivit så helt enkelt, vi har under alla dessa år fått prioritera våra liv till Moas bästa, och försökt göra vår vardag så normal som möjligt för både Oliver och Moa,,, Usch det var inte lätt kan ja säga, Oliver har mycket inom sig som behöver komma ut, och vi la oss i våra sängar och pratade jättelänge medans tårarna sprutade på oss båda två. Jag förklarade om hur allt går till när Moa går bort, precis allt och även så pratade vi om hennes begravning, jag kände att han måste få veta allt, för vi vill inte att han ska känna sig utanför sin egen familj..

Oliver förklarade för oss vad han går och grubblar på, och han frågade även varför hans lillasyster skulle få denna djävla sjukdom, att han ångrar sig att han har bråkat med henne och allt det som syskon gör,, vi kramades alla tre och sa att vi älskade varandra.

Det känns om dagen då allt blir svart snart kommer, men samtidigt så långt borta. Ända sedan i april har denna dagen varit så nära, läkarna sa kanske några veckor eller månader, nu har det gått snart 6 månader, vi trodde inte hon skulle blivit 8 år i Juni månad, inte överlevt sommaren, Wow säger ja bara vilken kämpe vi har hon är så otroligt stark vår lilla älskade Moa, man frågar sig nästan dagligen hur länge hon orkar vara med oss, Nu när man vet hur utgångsläget är så tycker man inte om att se henne ha ont och ligga i soffan varje dag och inte få ut något ur sitt liv, VAD är det för liv, Nej inget, det låter kanske hemskt men i detta läget är man inte egoistisk, man vill inte att ens älskade ska tinna bort mer o mer och ha mer o mer ont, och lida mer o mer.. Nej fy fan, Moa lider och vi med henne varje dag.... Vi älskar henne så och vill inte att hon ska lida....



Vi har haft Kvh här i går och med dom fanns en psykolog som pratade med Oliver som inte orkade gå till skolan, han var hemma hos oss hela dagen och tog hand om sin lillasyster, satt hos henne och ritade lite med henne.
Pratade med Olivers fröken och han ligger lite back i matten i skolan men det var inget vi skulle bry oss om, han gör så gott han kan då koncentrationen inte är på topp..
Men idag har han varit i skolan igen, och kom hem med ett gott humör... Goa Olli, älskar dig sååååååå

Vi har haft besök här i dagarna, Mats-Åke, Petter & Karro och deras lilla Lovalie har varit här och hälsat på, det var väldigt trevligt besök då vi inte setts på ett bra tag, Om ni läser detta så vet ni hur mycket ni betyder för oss,,, Mats-Åke & Petter ni har en speciell plats i våra hjärtan, det vet ni om, tusen tack för titten igår. Karro vi måste få träffa er alla igen...

Vill även tacka för blommor, kort och alla fina kommentarer vi får... Tack

I måndags efter inlägget så ringde dom från Oliver skola och sa att han hade brutit ihop fullständigt på en lektion, Johan hämtade Oliver utanför skolan där han stod med sin kurator Kent, det blev för mycket för Oliver denna dag och han ville bara hem, vi pratade endel när han kom hem och han satte sig i fotändan hos Moa och bara tog på henne. Syskonssk från Lund ringde och dom skall träffas idag i skolan och bara prata lite om allt som händer runt omkring honom.. Stackars Oliver, han har inte det lätt han heller....

I tisdags var Moa pigg som tusan, hon var vaken hela dagen och hon ritade och kollade på film, hon sa många gånger att hon längtade tills på torsdag när klassen ska komma och hälsa på, men klassen visste ingenting förrän den dagen som skulle komma, för allting kan ju hända på några dagar..



Jag går iregel inte tillbaka till tidigare inlägg och därför vet jag knappt vad jag skrivit, mem Moa äter o dricker mindre o mindre, hon har fått lite extra mofin varje dag då hon har ont. Hon duschade varje dag tidigare men det gör hon inte längre, i förgår när hon klädde av sig naken fick jag en smärre chock, där tumörerna sitter i vänstra lungan är huden alldeldes lila, det ser ut att göra ont, men Moa säger inte att det gör det, det ser ut som världens blåmärke på hela vänstersidan, usch min stakare..
Vi ger henne medicinerna själv, vi bär henne dit hon vill, vi hjälper henne att lägga vänsterarmen så det inte gör ont för den är fortfarande ur funktion, vi sitter alltid någon hos henne vi gör allt som hon säger..

I onsdags hade vi folk här hela dagen, den största överraskningen var när Cajsa från Borås kom instölpades genom dörren, hon fick inget så välkomnande när hon dök upp i dörröppningen, både jag o Johan sa,,, Vad fan gör du här!!!! vi blev så chockade att hon stod i dörren, Men vi blev så glada, vi har inte setts sedan i somras då dom var här och hälsade på, Cajsa stannade och åt med oss sen körde hon vidare, Moa fick en ny fleespyjamas som hon inte ska frysa i, och den var naturligtvis i rosa,,, Tusen tack Cajsa för ditt besök, den lever vi länge på..



I går torsdag var klassen och hälsade på, Moa höll sig vaken tills dom kom, och när dom samlades i vårt vardagsrum satt hon upp hela tiden, barnen åt glass och hade det väldigt trevligt, Moa blev så glad att se alla sina klasskamrater och fröknar igen. Dom stannade i ca en timme och innan dom gick så samlades vi utanför och hela klassen sjöng en sång för Moa. När vi vinkat av klassen så kom grannen och snackade lite, Moa ville vara ute en stund i solen för det var så skönt ute, hon har inte varit ute sedan den dagen hon tog skolfoto, så det var väldigt strongt av henne, lite ljuskänslig var hon men det gick över efter en stund...


















Idag är det fredag, Moas klass får besök att Charlott på onkologen i Lund, hon ska svara på alla Moas klasskamraters frågor angående Moa och hennes tillstånd, hon kommer vid 10 tiden. Barnen har fått lägga små lappar i en brevlåda med frågor som dom vill ha svar på, dom kunde även vara anonyma om dom ville. Kan tänka mig att vissa frågor kan vara väldigt besvärliga att ställa.
Petra kommer till Oliver så i eftermiddag blir det nog mycket att prata om här hemma, kanske en o annan tår också är ja rädd för. 
 
Vill även passa på och tacka för alla blommor och kort som kommer till oss och Moa,,verkligen fint av er bloggisar, och på tal om bloggisar så hade vi igår över 8800 läsare, Wow säger ja bara, tack för era kommentarer också det värmer så..

Måndag morron 7.33

Moa ligger i soffan och sover, det har hon gjort för det mesta nu under den senaste veckan.
Hon får sina mediciner morron o kväll och ibland under dagen får vi ge henne extra morfin då hon har ont, hon
uttrycker inte sig så mycket i ord längre, hon nickar för det mesta bara.

Hon har suttit uppe någon timme då och då och målar mandalas eller någon annan teckning, sen har hon blivit trött igen och lagt sig ner. Igår morse vaknade hon klockan 5 på morronen och ville in i soffan och sova, vi la oss i en varsen soffa hon och jag och sov vidare. Hon har även fått liggsår vid båda skinkorna nu så Kvh har varit här med lite tryckförband som hon har på sig.



I slutet av veckan som gått pratade jag med Charlotte från Lund som ska komma till klassen på fredag och prata med barnen, vi pratade en hel del om slutet som närmar sig mer o mer.
Vi ska eventuellt dra ner på cortisonet för att förloppet ska gå fortare, men det är ett svårt val att ta som en förälder, man vill ha henne kvar så länge som möjligt, men samtidit så ska hon inte behöva ligga och lida när det ändå inte finns en lycklig utväg i denna kampen.
Igår förmiddag blev ja så ledsen igen, satt på golvet framför Moa och berättade åter igen hur mycket jag älskar henne, även Moa ögon tappade en tår, men hon tog pappret jag hade i handen och torkade mina tårar..
Kvh kom på besök utan förvarning och kollade till oss, vi fick en folder som jag begärt "Livets sista tid" där står lite hur livet sista skede är och kan vara, läste igenom den och det är precis så Moa gör och beter sig just nu.

Vi har haft mycket besök här de sista dagarna, släkt, vänner och kompisar som kanske har haft svårt för att komma hit har varit här och det hoppas jag känns skönt för er, för oss gör det ingenting, klart ni oxå ska få vara med hennes sista tid.

Smärtan, oron som vi går och bär på är olidlig, 2007 då hon var så sned i nacken var det en olidlig oro av att hon skulle ramla och slå sig och göra sig illa i nacken, den oron har idag lagt sig, nu finns oron och smärtan kvar för det som kommer att ske, jag tror inte att Moas liv kommer att vara så länge till, vi ser förändringarna mer o mer att hon snart lämnar oss, hon är så smal om armar och ben att vi får bära henne idag, hon går ingenting alls själv, hon äter lite, men det är väldigt lite, hennes vikt börjar att gå ner men när vi bär henne känns hon tung, vi har inte vägt henne, men vi känner ju på henne att det går utför.

Jag hade manikyr på henne igår, jag målade hennes naglar och satte på nagelsmycke som hon fått av mormor, hon vill vara fin. Fick även 2 nya pyjamaser till henne av min morbrors fru Ingrid som var här en stund i lördags, Moa bär bara pyjamaser nu, hon frågar inte efter någonting annat heller..

Oliver har haft kompis här hela helgen, dom var på bia i fredags sen har dom mer eller mindre spelat data hela helgen, förrutom när vi sagt åt dom att gå ut och få lite friskluft mellan skurarna.

Dagarna ser mer eller mindre lika dana ut, vi ser på filmer som Moa väljer och som iregel är samma varje dag, hon tittar inte mycket på filmen, men när ja och Johan tror att hon sover och slår över så säger hon ifrån direkt, hon tittar inte men hon hör..

Vi har väldigt många inne på bloggen den sista veckan, igår var där inne 7400 bloggläsare och det är väldigt mycket, det är många som skriver fina kommentarer till oss, och erbjuder oss både det ena och andra, men i daxläget så vill vi tacka för allt ni gör, men vi vågar inte lämna hemmet längre stunder, vi vill vara med henne den sista tiden så mycket det bara går.



På Moas insamlig på barncancerfonden är MÅLET NÅTT, Över 100 000:- är nu insamlat för forskning och annat till barn med cancer,, oerhört glad blev jag när ja såg det, tusen tack alla som bidragit till denna insamling, vi själva fortsätter med försäljningen med änglar i mindre skalor..

Vi skulle nog behövt massage både jag och Johan för man ligger inte bra varken i sängen eller i soffan längre, man sover så oroligt och är rädd att man ska göra Moa illa, vända sig om tex i sängen går inte då ja är så rädd att hennes vänsterarm ligger fel och ja ska göra henne ont.

Moa... det är så svårt att se dig att ligga och att livets slut närmar sig mer o mer, vi älskar dig så otroligt mycket att det gör ont, glöm aldrig att vi alltid är vid din sida hela tiden, dag som natt, du är vår, Vår älskade dotter som kämpat så i många år, vi trodde på mirakel, miraklet som Du skulle besegra..

VI ÄLSKAR DIG SÅ MOA, DU ÄR OCH FÖRBLIR ALLTID VÅR KÄMPARPRINSESSA MOA,,,

 

14 Sep

Sedan förra inlägget har Moa försämrats, hon ligger bara i soffan hela dagarna, i måndags började det redan på morronen då Moa bara sov hela tiden, hon är knappt vaken någonting om dagarna, jag ringde Kvh i går förmiddag och dom var här och kollade till henne, hon fick en ny medicin som hon skulle bli lite lugnare av på nätterna, då hon har börjat bli väldigt orolig, hon har ingen djup sömn, hon vaknar till vad som än händer i hennes omgivning..



Igår kväll bara grät ja, när jag la in henne i våra sängar så talade ja om hur mycket ja älskar henne, och tårarna bara sprutade, det kändes inget vidare, hon ville ha bölja på sig fall i fall hon inte skulle vakna sa hon, och en handduk under sig. Det känns som om dagen närmar sig mer o mer, hon vill inte äta, dricker gör hon till sina mediciner och lite oboj. Hon har även fått sår på ena skinkan som är rött av blod, vi smörjer henne och plåstrar om henne så gott vi kan.
Vi frågar henne ofta om hon har ont, men hon säger nej, och det känns så skönt att vi kan smärtlindra henne så hon inte lider av det, jag tror innerst inne att Moa mår mest dåligt av det psykiska, att känna att kroppen håller på att säga ifrån om att gå vidare. Det gör mig så ont att veta att det börjar att närma sig, jag är helt tom inombord av att veta vad som kommer att ske, inga ord kan beskriva denna fruktansvärda plåga detta är, vill inte vara med om detta längre, vill inte, vill inte, jag vill ha min älskade dotter hos mig för alltid, kan inte föreställa mig ett liv utan mina två underbara barn, jag älskar dom SÅÅÅÅÅ..



Moa ligger just för tillfället bredvid mig och sover, ja smeker henne på hennes ben och känner att hon är så kall, blodcirkulationen blir sämre o sämre, andningen är som innan tung men ändå inte sämre.
I natt väckte Moa mig vid halvfem, hon kunde inte somna om sa hon, hon ville in och ligga i soffan, så vi gick in vardagsrummet hon och jag och la oss i en varsin soffa, ja satte på en film till henne och sen har hon knappt varit vaken på hela dagen..



Vi har lovat Oliver länge att köpa nya jeans till honom, egentligen innan skolan började, men eftersom vi varit dåliga hela familjen i några veckors tid nu så har det inte blivit av, men idag frågade Oliver mig igen och vi tog oss in till stan efter skolan och handlade till honom, han blev helnöjd men de nya inköpen,, dyrt blev det, men va fan gör man, han måste oxå ha något, han kämpar han oxå, både med skolan och fotbollen, han och jag pratade endel idag när vi körde till stan och han vet om att det "nog" snart händer det som vi inte vill...
Han hade pratat med sin kurator Kent på skolan idag och han tycker det är bra att Kent finns, han får Oliver att känna sig trygg och att han verkligen går till skolan...


Moa 1 år

Dagarna här hemma är olidliga, som tur så har vi våra underbara hundar att skratta åt, Kellie är en helt underbar hund och har alltid varit, och vår lilla valp Kittie sätter verkligen en stor prägel i våra liv just nu, många tycker nog att vi gjort fel att skaffa valp i detta läget, men jag ska berätta att det är det bästa vi kunde göra just nu,, vi har så mycket glädje av henne i dagens skede, visst det är alltid jobbigt med en valp, men bättre tillfälle att få en valp rumsren är ju nu, när jag ändå inte sover om nätterna, då kan ja ta hand och mysa med en valp när övriga familjen sover,, Kittie brukar mysa med Moa i soffan om förmiddagarna, hon niper henne lite i öronsnibben och pussar henne på kinderna, då myser Moa, då känner hon att Kittie tycker om henne...

Idag vill jag även tända ett ljus för en tjej som lämnat sin familj,, R.I.P

Tänker på er i familjen

Vill uppdatera er lite grann här och nu. Veckan som gått har varit jättejobbig inte bara att se sin dotter allt mer försvinna ifrån en utan det har varit jobbigt på flera plan. Johan åkte på ryggskott i onsdags morse när han skulle bära in Moa från toan till vår säng, så det har inneburit att ja har fått ta allt här hemma, alla sysslor som ska göras + ta hand om Johan som legat pall i flera dagar, jag vet att det gör fruktansvärt ont med ryggskott, men när man inte själv mår bra ännu från lunginflammationen och hostan gör inte saken bättre, det har gått jättebra annars men ja ville bara spy av mig lite.

Farmor fick rycka in häromdagen och ta hand om Moa när jag var tvungen att köra hemifrån för olika ärende, för mat måste vi ha, och mer mediciner till oss själva så vi överlever dagen...

Moas kropp blir tunnare o tunnare, hon behöver idag hjälp med nästan allt, hon klarar inte av att ta på och av sina kläder, vänsterarmen bara hänger och hon får hjälpa den i olika situationer, hon kan inte skära mat, inte ta sina mediciner själv, vi får hålla i henne när hon går fram o tillbaka till toaletten,,, FY FAN SÄGER ja bara, stackaren, om vi lider av att se detta, hur känner inte Moa sig då.... Usch blir så less på allt..

Fröken var och hälsade på en stund häromdagen, när hon skulle gå så följde jag henne till dörren där vi snackade en del, ja berättade att ja hade varit i kontakt med Charlotte i Lund, hon har varit och pratat med lärarna innan om Moas sjukdom, jag ville höra om hon kunde göra något för Moas klasskompisar, tex ta och svara på allas frågor då det är svårt för både lärare och resurs att göra sådant.
 
Under föräldramötet i torsdags tog fröken upp med föräldrarna i Moas klass om Moas situation och läge, och dom kom överrens om att Charlotte ska komma upp och besöka klassen och prata om Moa och hur detta kommer att sluta, svara på sådana frågor som barnen kanske går runt och funderar på.... VI vill så gärna att kompisarna och alla andra barn på skolan inte ska behöva gå och må dåligt senare utan dom ska få svar på de frågor som kuckilurar i deras huvud..



Jag själv och Johan tycker att detta var ett bra beslut, kan man göra något för barnen så ska man försöka med detta och jag vet att Charlott har god kunskap om detta område när det gäller Moa. Vi har haft kontakt med Charlotte sedan vi blev inskrivna i Lund våren den 21 Mars 2007.

Idag fick jag fullkommlig panik i hela kroppen, då Oliver var sjuk i mitten av augusti så har jag knappt varit utanför dörren hemma (känns det som iallafall) Men idag fick jag en sådan panik att jag MÅSTE här ifrån och det är NU,,, Oliver har varit sjuk, vi har varit sjuka nu i nästan 2 veckor så idag blev det blackout i huvudet på mig....
Ja ville bara försvinna för en stund, ja tog hundarna och gick, vi var ute en bra stund, och när jag kom hem sedan kändes det så himla bra igen, precis som om jag laddade lite energi när jag gick i min ensamhet,,, jag måste försöka att släppa taget lite om min älskade dotter (för min egen skull) men det är fanimej inte lätt,,, på den halvtimmen kan allt hända och det är det jag är så rädd för, rädd för att inte finnas till för henne till 100%, usch jag hade aldrig förlåtit mig själv om detta hade skett, skulle bara vilja ta henne i rullstolen och gå o gå till en helt ny värld där inget ont gör oss någon illa...Satans hel..... dj..... cancer....

Igår blev det många tårar igen,, Hade haft kontakt med Moas resurs under dagen, hon kom med nya uppgifter till Moa som hon själv har velat ha, en ny bok som heter Paff som är lite både klurigheter och läsning.
Under dagen i skolan så hade alla elever i Moas klass ritat teckningar och skrivit hälsningar till Moa som dom sedan satt ihop till en bok, där stod så mycket fint så berörd blev ja..

Där stod bland annat...

Jag älskar dig Moa, du fattas oss, vill inte se din bänk tom, hoppas vi ses igen, saknar dig osv...

Fröken hade även berättat att Moa inte kommer mer till skolan, för hon blivit så sjuk, där hade varit många frågor som fröknarna givetvis inte riktigt kunde svara på..

Ja frågade Moa igår om hon ville att några skulle komma och hälsa på henne från skolan men hon ville inte det just nu, kanske senare mamma, fick jag som svar..

Till Kompisar till Moa

...vill ja säga att ni har varit helt underbara mot Moa från första dagen hon blev sjuk, då hon gick på dagis, ni har hjälpt henne i olika situationer, då hon gick på sina cellgifter och kräktes, tog hand om henne då hon hade problem med sin nacke, ja ja vet knapp hur ja ska formulera mig, men ni har varit helt fantastiska allihopa under dessa åren då Moa varit sjuk.
Nu när hon inte orkar leka så har ni ändå hört av er till henne, varit här och bara funnits till för henne, stöttat henne och varit så goa mot henne, jag hoppas att ni alla i hennes närhet får ett bra liv och hoppas att ni aldrig kommer att glömma vår lilla Moa...





Vi som föräldrar till Moa kommer aldrig någonsin glömma er, ni finns alltid i våra hjärtan både barn, fröknar och alla andra inom skola och dagis, ni har alltid en plats i våra hjärtan som aldrig kommer att suddas ut..

Kram på er alla

Idag är det en ny vecka, den veckan som gått har varit väldigt jobbiga, det märks tydligt vilket håll sjukdomen tar, hon är så smal om ben o armar, och benen bär knappt henne mer, vi följer henne överallt, håller henne i handen. I fredags trillade hon i hallen ut från toaletten, slog i huvudet i väggen, då hon blev rädd och ledsen, hon sa själv att benen inte bar henne.

Igår kväll slutade funktionen i Moas vänstra arm, hon kan inte lyfta upp den, hon får hjälpa till med högran för att få upp armen, vi har idag haft besök av Kvh som vi är så glada över, vi har höjt hennes morfin och lagt till Ipren för axlens skull, det är en hel del mediciner nu tycker jag, men allt för att lindra hennes smärtor...
Troligvis har tumörerna ökat i storlek och har angripit ryggmärgen där många funktioner sitter..

Moa säger inte alltid att hon har ont, jag tror att hon är till 98% smärtfri, för annars hade hon nog sagt ifrån.
Det blir förmodligen ingen skola för Moa mer, men hon är flitig ändå, häromkvällen gjorde hon 20 sidor i matteboken och gjorde ut en annan svenskabok på 2 dagar, så hon håller sig sysselsatt då hon har orken..



Att se sin dotter mer eller mindre tyna bort är en så fruktansvärd plågsam syn, att veta att denna djävla skitcancer äter upp henne inifrån, fy fan säger jag, ja blir så ledsen, tårana har varit många den sista veckan, dom bara kommer och inget kan stoppa dem.

Johan och jag har inte heller varit vidare bra, var hos doktorn idag och både Johan o jag har antibiotika för lunginflammation, inte konstigt man mått skit.

1 September



I fredags var jag med Moa i skolan och tog klassfoto och proträttfoto, sen gick vi hem igen, hon orkade inte mer.
Eftermiddagen sov hon mestadels och till mat fick hon sin favorit Tacos där hon åt lite grann.

Lördagen var ingen hitt alls, hon vaknade halv nio och gick rakt in i soffan och la sig, hon var inte vaken mycket på hela dagen, det var så fruktansvärt jobbigt att se henne bara ligga där och varken säga något eller äta något.
Ett tag trodde jag det var över, hon andades konstigt så jag ringde KVH dom kom efter en liten stund, kollade hennes sätration som gått ner till 90 och en vilopuls på 130. Under eftermiddagen satt jag framför henne och tog på henne hela tiden med tårarna rinnandes nerför mina kinder, hon slog upp ögonen och tittade på mig, men sa ingenting, då jag visste att hon hörde mig talade jag om hur mycket vi älskar henne, alla runt om oss och att hon är vår lilla prinsessa, att vi alltid kommer att finnas hos henne.. Hon frågade mig ingenting varför jag storgrät inför henne, hon bara torkade bort mina tårar och slöt ögonen igen. Mormor o morfar var här och såg så dålig hon var, och vi grät mer eller mindre allihopa..Trodde sista timmen var kommen...




Söndagen började lika dant, men hon var vaken betydligt mer under denna dag, och det kändes helt underbart. hade kontakt med KVH som skulle komma som i måndags för att ta lite prover och så på henne..

Kvh var här i måndags, proverna var bra, men det som beskymrade oss var att hon inte äter, dom upptäckte att hon har svamp i munnen så mediciner för det sattes in, vi drog även ner cortisonet till 4 tabletter om dagen.
Johan och jag har åkt på något vi också, vi har feber och hosta och ont i hela kroppen, igår var ingen bra dag, och idag är det fortfarande som igår, vi fryser och hostar som fan, den enda som är frisk nu är Oliver.

Vi skulle ner till Lund egentligen idag men vi anser att det finns risk att vi smittar några andra barn där så vi blir hemma.

Tack för att ni bloggisar finns för oss, era kommentarer är så berörande.... Tack