Lägger ner bloggen
10 Juni 2012
Vår älskade Moa skulle fyllt 10 år idag.
Vi grattar den finaste prinsessan i änglahimlen..
Älskar och saknar dig så oerhört mycket, vår älskade dotter och syster.
We love you, Mamma, Pappa, Oliver, Kellie och Kittie.
Moas 8 årsdag, med favorittårtan 
Hjälp Ebba Stoppa Cancer
Lite uppdatering om det projekt som jag har äran att vara med i..
Denna filmen kommer att visas i skolor runt om i Kristianstad Kommun och förhoppningsvis fler kommuner.
Jag ska även i maj månad vara till hjälp i projektet då jag besöker Möllegården (barncancerfonden) som har en familjedag, mycket händer just nu och jag hoppas att allt ror i land till sist som allt är planerat. Kommer mer information senare, men för att vara på den säkra sidan så besök www.hjälpebbastoppacancer.se där ni får information vad som är aktuellt och dyl
http://www.youtube.com/watch?v=Y-fNMSadSeQ&feature=share&list=ULY-fNMSadSeQ
Tryck på länken ovanför så kommer ni till Informationsfilmen.
Saknar min älskade Moa, ibland känns det fortfarande väldigt overkligt att vi har blivit drabbad av detta helvete, när jag ser filmen på mig själv att jag sitter och pratar om min dotter känns så overkligt på något sätt, och samtidigt hur kan ja hålla tårarna borta, känns som om jag läser från ett manus, att allt är inpluggat, men jag pratar direkt från det liv vi har upplevt och fortfarande gör..
Måste även säga att Ebba, du är en fantastisk tjej, har aldrig träffat dig men hoppas att vi snart gör det, all stryrka till dig...
Vi älskar och saknar dig så
Lite uppdatering
Vill börja med att säga att jag kommer att fortsätta ett tag till med bloggen, då jag är med i projektet
www.hjälpebbastoppacancer.se
Vi har kommit en bit på vägen, är lite kvar innan sidan är riktigt klar
Som jag skrev i förra inlägget, att jag börjat jobba 100%, tyvärr gick det inte så bra för mig, jobbade i ca 1 månad på 100% sen föll jag pladask rak ner i skiten igen.
Jag vill, ja vill men min kropp sa ifrån, jag kan inte förklara i ord hur dåligt jag mådde.
När jag den dagen körde hem från jobbet, så kommer jag inte ihåg hur jag kom hem, visste inte om jag kört om någon bil eller mött någon, det var fruktansvärt otäckt, min ångest satte igång ordentligt med stickningar och svettningarn och allt som man blir drabbad av...
I samband med detta fick jag kristaller i öronen som gjorde mig väldigt yr och konstig, så nu är jag nere på halvtid och ska försöka ta mig sakta uppåt igen.
Jag har en hel underbar husdoktor och kurator som känner mig ut och innantill, kuratorn tycker att jag ska ta det lugnt ett tag framöver då jag gick ner mig så rejält.
Med stora bokstäver så säger jag bara FY FAN vad dåligt jag mådde, jag var hemma och gjorde inte ett dugg, vet inte hur jag tog mig igenom dagarna.
Är hos Moa dagligen och tittar till så att ljuset är tänt hos henne på hennes minnesplats, och häromdagen slog det mig att jag tänkte: Där står vårt barns namn på en sten "Vår älskade Moa Henriksson" jag fick inte in i min skalle att det är vår älskade dotters namn som står på stenen, jag sa till Johan att det känns mer som en vana att gå till denna sten, men vad just den stenen betyder kändes då väldigt konstigt, vårt barns namn, NEJ ja kan fortfarande inte förstå att vi mist vår älskade dotter och syster.
Dagen efter satt jag och Oliver och tittade på Sofias änglar, då en liten tjej tyvärr inte heller fick uppleva det liv som alla barn är värda att få uppleva, jag kände så för denna familj, och vi kände igen oss i allt vi såg och allt dom sa,, Denna hemska sjukdom.
Jag har fortfarande mycket skuldkänslor över allt möjlig, och många frågor VARFÖR, svar som man aldrig får svar på..
Många säger att tiden läker alla sår, men där är jag tvärtemot, iallafall i dagsläget, det är snart 1,5 år sedan dagen Moa gick bort och saknaden blir bara större och större, hålet i hjärtat kommer aldrig att läka, man går med ett öppet sår som svider och gör ont och som aldrig läker.
Älskade Moa, vi saknar dig så...
Länge sedan sist
Hej alla kära bloggläsare..
Erkänner att jag är usel på att uppdatera bloggen, ibland när man tänker "Att idag ska ja skriva" så har glädjen i regel tagits ifrån mig.
Men idag har jag gett mig f.. på att skriva några rader.
Månaderna som gått sedan förra inlägget har vi ägnat oss åt att komma tillbaka mer o mer till det vardagliga livet igen, inte lätt alltid men det går framåt.
Årsdagen tog jag ledigt från arbetet, jag och Johan var hos vår älskade Moa och gjorde fint, där var många som satte ett ljus hos henne, man blir så rörd av hur många som tänker på henne.
Ljuset som alltid står tänt, saknar dig min älskade Moa
Vid Lucia blev jag uppringd av Moas fröken, barnen i klassen ville bjuda in oss till Luciafirandet, i år var det Moas klass som skulle gå och jag blev sååå rörd av att barnen bjöd in oss, Moa hade älskat att få vara med dom, jag hade intalat mig själv hela dagen att vara stark inför luciatåget och jag klarade det. Jag och Oliver var där och såg dom, Johan klarade inte av det, så han stannade hemma.
Tusen tack Klass 3-4 och fröken Gunilla för ett strålande fint luciatåg, ni var jätteduktiga.
Julen är över, det var andra julen utan vår Moa, tycker inte att julen är så roligt längre, Oliver är så stor nu och han vill egentligen bara ha pengar i julklapparna, så där var inte en enda julklapp under granen i år, ganska trist tycker jag, hade Moa funnits så hade där varit berg av dom, hon älskade paket..
Saknaden efter Moa är så enormt stor, går inte en minut utan att ja tänker på henne.
Jag får fortfarande kuratorhjälp då jag mår mycket dåligt i periodvis, har en massa skuldkänslor som jag inte alltid kan hantera på bästa sätt, har fortfarande sömnproblem och det är väldigt jobbigt.
Har nu på det nya året börjat att jobba 100% det känns okej, det är bara 4 år sedan sist jag gjorde det.
Vi kämpar på allihopa i familjen så gott vi kan.
Nu under hösten fick jag en förfrågan om att vara med i ett projekt som heter www.hjälpebbastoppacancer.se, min uppgift var där att svara på frågor som barn ställt, jag kunde svara på de frågor som vi haft kunskap om under Moas sjukdomstid. Kommer att lägga in mer information om detta projekt under våren här på bloggen.
Jag har haft funderingar på att avsluta denna blogg, men jag kommer att fortsätta ett tag till då jag är med i detta projekt som behöver komma ut i cybervärlden för att få till ett kanonprojekt, kan tyvärr inte gå in mer i vad detta innebär men jag lovar att återkomma till detta.
Vill önska er alla en god fortsättning på det nya året.
Kram Jenny m familj
Vilken semester
Har haft 2 veckors semester nu och hade nog hellre jobbat, ingenting är som det brukar vara under våra semestrar, Johan jobbar och Oliver är med kompisar, jag har vårt hem att sköta om men det jobbigaste är att tankarna går till Moa var eviga sekund i min ensamhet, jag saknar henne så fruktansvärt mycket.
Vi hade kunnat göra så mycket tillsammans hon, Oliver och jag medans Johan jobbar.
Jag får liksom inte tummarna loss, därför känns det som om jag kunnat jobba istället.
Efter min semester ska ja gå upp till 50% arbete och det känns bra, skönt att komma igång igen, lite mer till det vardagsliv som vi kommer att få i framtiden.
Oliver och jag har tillbringat lite tid tillsammans då vi varit i stan och shoppat lite, han och jag har haft lite tid tillsammans vissa dagar. Oliver blir snart 13 år och vill väl inte tillbringa dagarna med sin mamma, han vill ha kompisar runt omkring sig, han är väldigt mycket på frilufsbadet här i Hanaskog han älskar att bada..
I morron ska vi vara barnvakt och ska även då till badet och plaska lite. Det märks på Oliver att han saknar sin lillasyster, han älskar mindre barn, få pyssla om dom och busa med dom, få vara en storebror för en stund..
Vi var på Knislinges loppis tidigare i somras där jag köpte en träkista som jag ska göra vid och ha alla Moas minnessaker i. Hennes rum står fortfarande som det gjorde när hon somnade in, men i framtiden ska vi ha det som ett extrarum där denna kistan ska vara ett soffbord, jag tror det blir jättebra, där man kan ta fram både det ena och andra och kolla på och minnas tillbaka till de fina stunderna vi hade med henne, kunna skratta, gråta och le utan att få dåligt samvete... Älskar och saknar henne så mycket att orden inte räcker till.
Vill ha henne här och nu, se henne leka, cykla, gunga och bada med sina kompisar, få krama, pussa henne och känna mig behövd som mamma till en 9 årig flicka, kunna köpa fina klänningar och handla Hello Kitty saker till henne. Få vara en HEL familj igen, Hel blir den aldrig igen för den delen togs ifrån oss alldeldes för tidigt.
Moa.. Mamma saknar dig så mycket att min kropp och själ blöder.. du fattas mig, hålet i mitt hjärta blir aldrig helt igen.. Älskar dig, Saknar dig.. Puss Mamma
Midsommar 2011
Vill först passa på att tacka för alla gratulationer, sms och blommor till oss och vid Moas grav dagen då hon skulle ha fyllt 9 år.. Tusen tack
Önskar er alla en Glad Midsommar
Önskar att Moa skulle få vara med idag då farbror ska gifta sig, hon hade varit en given prinsessa..
Älskar dig Moa och saknar dig...
din familj
10 Juni Vår älskade prinsessa Moa 9 år
GRATTIS VÅR ÄLSKADE MOA PÅ DIN 9 ÅRS DAG
10 Juni år 2002 föddes du och blev älskad från första stund, tiden vi fick med dig har vi djupt i våra hjärtan, vi tar fram kort och filmsnutt och gråter och glädjer oss åt de åren vi fick med dig. Du kommer alltid att finnas i våra tankar och hjärtan, vi saknar dig och älskar dig. Mamma Pappa Oliver Kellie Kittie
Jag försöker att skriva några rader (med tårarna rinnandes) om vad som hänt sedan förra inlägget
Moas älsklingstårta
Fröken Gunilla och Moa
Moa och jag på Moas 8 års dag 2010
Idag är det en dag tills Moa skulle fyllt 9 år, mina/våra känslor inför detta är jobbigt, om allt skulle varit som det skulle så hade alla förberedelser varit klara inför hennes kalas som förmodligen vi hade haft nu i helgen, alla paketer hade varit köpta och inslagna, Moa hade själv valt vad som skulle bjudas på.
Vi saknar henne så otroligt mycket att kroppen blöder.
Vi var i kväll hos henne på hennes grav där det börjat att fyllas på med blommor och hälsningar till henne, det brast fullständigt för mig, dagen i morron den 10 juni då hon skulle fyllt 9 år.
Mycket har hänt sedan jag sist skrev i bloggen
Johan har sagt upp sig från sitt jobb i Helsingborg där han jobbat i många år, han kände att han behövde ha en nystart, så från att ha legat ute i så många år, är han nu hemma varje kväll och varje helg, han trivs jättebra med sitt nya jobb, jag och Oliver tycker om att ha Pappa Johan hemma mer. Man prioriterar lite annorlunda och värderar livet annorlunda i sådana här lägen man varit med om.
Själv har jag börjat lönearbeta på 25% och jobbar mig sakta uppåt, det har gått bra tycker jag, skönt att komma hemifrån lite under dagarna och försöker att få vardagen att fungera mer och mer.
Sen har jag arbetskamrater som är de bästa man kan ha, förstående och mycket goa att ha med att göra.
Tack för att ni finns...
Dagen i morron tänkte vi tända ljus för vår älskade Moa på hennes grav och även göra fint på hennes gravplats med blommor. På kvällen vid 22 tiden ska vi skicka upp ett stort hjärtformad rislampa som vi hoppas att hon tar del utav.
Hennes grav besöker jag dagligen och där är alltid färska fina blommor (Moa älskade blommor), i morron blir det ändå något speciellt för vår prinsessa fyller 9 år.
Förra veckan praktiserade Oliver i 2 dagar då han valde att vara i Moas klass, då han även fick vara hos sin fröken som både han och Moa har haft i skolan. Jag har pratat med Fröken Gunilla om att bjuda Moas klass på glass för en tid sedan, för dom var så duktiga på Moas begravning, Oliver tyckte det var ett ypperligt bra förslag.
Gunilla fick inför klassen säga av vilken anledning det bjöds på glass, för Oliver hade aldrig klarat av det själv, han var på morronen väldigt känslig inför detta men klarade av det galant.
Var och hjälpte till efter jobbet med att plocka undan alla tallrikar och dyl, då jag även fick Moas sista saker som fanns kvar i skolan, pennskrin, böcker och saker hon gjort.
Tack Gunilla för att du finns.. Och tack till klass 2-3 och övriga på Kviingeskolan för era fina stämmor på Moas begravning..
6 månader sedan du lämnade oss
Vet knappt hur jag ska få ner orden i skrift, jag skriver ur mitt hjärta så får vi se hur det slutar..
Saknaden efter Moa är otroligt jobbig, jag kämpar varje dag för att få min vardag att fungera så bra som möjligt, har stått upp ett tag nu, men igår föll jag ner i djupet igen, tårarna sprutade, saknaden av henne gör mig så tum i mellanåt att jag inte kan förklara hur jag känner mig, det liksom kryper i kroppen på mig som jag inte kan förklara hur.
Jag är så rädd, så rädd för att hon ska se mig skratta och vara glad när jag egentligen inte är det, man liksom bygger upp en mur inom sig, när folk frågar hur man mår så säger jag, jo det får gå, men då är ja inte riktigt ärlig, vad fan ska ja säga, det känns som om jag är två olika Jenny, en hemma och en borta, kymigt jag vet men jag mår inte bra, folk kan nog tro att man har fortsatt sitt nya liv, men det liv jag hade innan hade jag hellre haft kvar än att ha detta lidande varje dag, varje dag är en pina,,, jag älskar min son, min man och våra familjer men ingen i hela världen kan erstätta denna saknaden, detta liv jag så gärna vill ha tillbaka igen, Min älskade Moa, hon ler mot mig varje morron då jag tänder ljuset i den lilla änglen som stått bredvid henne sedan dagen för 6 månader sedan då hon gick bort, gick bort på andra sidan och fick ett nytt och friskt liv...
Kan inte förklara för er hur mycket jag saknar Moa, det går inte, hon var min/vår lilla tös som spred så mycket ljus och glädje runt sig då hon var bra, dessa kommentarer hon gav oss, leendet, skrattet och pussarna man fick varje kväll när vi gick och la oss... Älskade Moa, Jag/Vi saknar dig så...
Idag när vi var hos henne så hade hennes klass varit och hälsat på henne och lagt ett kort och en liten handplockad bukett till henne, På kortet stod där.. Lilla Moa, vi tänker ofta på dig, klass 2-3 och fröken Gunilla... Tack Gunilla och alla barn ni är underbara,,,
Här kommer en dikt som Hamupus har skrivit till mig, han om någon kan verkligen läsa mig och beskriva mina känslor i ord.
Mitt hjärta blöder
Jag är bara tom,
Jag är bara helt tom,
Jag orkar inte längre,
De säger att saknaden ska bli minde
Att livet ska bli bättre
Jag känner tvärtom
För varje dag blir bara saknaden större.
När jag ser ut genom mitt stora fönster
Ser andra barn leka, går tankarna på min lilla flicka.
Hon som aldrig fick leva,
Hon som aldrig fick en chans att leva
Min lilla flicka som bara fick känna smärta
Men vår kärlek har alltid bestått
Jag tror att hennes kärlek till oss var enorm
Därför kämpade hon in i det sista
I slutskedet var det inte kärleken som försvann,
Den blev större,
Vi hade varandra,
Jag uppskattade varje sekund jag fick med min lilla flicka,
Jag begärde inte så mycket av livet,
Bara att hon skulle bli bra,
Att mina två barn skulle få vara friska.
Jag vet inte hur styrka smakar,
Jag vet inte hur lycka känns,
Jag känner bara en mörk klump inuti mig,
Ett blödande hjärta som bara blir mer och mer infekterat
Jag kommer aldrig ge upp,
Det hade inte Moa velat,
Hon hade velat se mig stark,
Hon hade velat att jag skulle ta hand om Oliver,
Allt det han förlorade under den tid min lilla flicka var sjuk,
Hon såg till alla andra,
Hon ville att alla andra skulle må bra,
Fast hennes smärta var större.
Jag är så rädd för att glömma hur hon luktade,
Jag vet att det aldrig kommer hända,
men känslan att en dag inte komma ihåg vår lilla tappra flicka,
som verkligen var värd ett liv i livet,
som många andra barn.
Jag skulle bara vilja se henne en sista gång,
Mitt hjärta blöder,
Jag skulle vilja se hennes leende en sista gång,
Mitt hjärta blöder,
Jag skulle vilja höra din röst en sista gång,
Mitt hjärta blöder,
Jag skulle bara vilja känna din mjuka hud mot min en sista gång,
Mitt hjärta blöder,
Ett hjärta som aldrig kommer bli helt igen
Tre saker som håller mig vaken,
Tre saker som får mig att gå upp,
Tre saker som får mig att vilja leva,
Till minne av vår älskade dotter, syster.
Min älskade Oliver,
Och min älskade man, Johan
Länge sedan sist
11 April
Hej alla bloggläsare, jag har inte skrivit på ett bra tag har liksom inget att skriva känns det som, vi knallar på dag för dag, vecka för vecka, ena dagen känner man sig okej, andra mindre okej.
Vi saknar vår lilla Moa så in i norden, varje dag är en pina i sig. Det har nu gått över 5 månader sedan hon lämnade oss och saknaden blir bara mer o mer påtaglig.
Nu när man ser alla barn som cyklar, leker med kompisar och annat gör att allting påminner en var i livet Moa skulle varit, hon skulle oxå varit ute och cyklat och lekt med kompisar, hoppat hopprep och annat roligt.
Allting påminner om vår älskade Moa, precis allting.
Vi var i helgen och hjälpte till med att ställa upp en husvagn i Åhus, alla minnen från i somras då vi låg på campingen (och alla andra år) dom kommer tillbaks, det livet älskade verkligen Moa, allt vi fick uppleva med henne förra sommaren fast hon bara 3 månader efter lämnade jordelivet,,, jag kan inte fatta det, hon var SÅ sjuk men hon orkade att vara med i Åhus och gjorde detta till ett minne för oss andra i familjen.
Vi har fått Moas sten oxå,, Den blev SÅ fin. Det hörs kanske konstigt, men det känns skönare att gå dit och prata med henne till hennes namn än ett kors. 
Hur mår vi nuförtiden...
Ja vet inte, jag vet inte när jag mådde bra senast faktiskt, ibland är det som om helvetet bryter lös i min kropp, det behöver inte vara något speciellt som gör det, det kan bara vara en liten liten sak som brytet ut och hela jag blir som förlamad, ingenting är roligt, ingenting fungerar som det ska, orkar inte göra något, bara ligger och gråter och gråter och ingenting gör mig glad, jag vill bara ha henne tillbaka, tillbaka till sin mammas trygga famn, pussa och krama henne..
Johan stöttar mig till 100% och Oliver oxå för den delen, han kommer ibland när jag är ledsen och frågar??? Är det Moa mamma... och då får jag en bamsekram av honom... Älskar min familj, ni är underbara...
Love you
Jag har blivit så rädd för att glömma henne, innerst inne vet jag att jag ALDRIG kommer att göra det, men många säger att med tiden blir det lättare,,, men jag är inte i det stadiet ännu.
Jag saknar henne något så fruktansvärt mycket att mitt hjärta blöder,,
Aldrig blir mitt hjärta helt igen, aldrig, för en stor bit av det har blivit ett så djup sår som aldrig kommer att läka.
ÄLSKAR OCH SAKNAR DIG MOA...
Saknar dig Moa, vill ha dig när och nu
Har inte skrivet på ett bra tag, har egentligen ganska mycket att säga men jag får se hur långt jag orkar..
Vecka 2 var Johan och Oliver i Tandådalen och åkte skidor, jag och hundarna var hemma ensamma i en hel vecka, jag hade bestämt mig för att klara detta, så Johan inte behövde oroa sig för mycket för mig, ville att dom skulle ha det bra och roligt den veckan.
Det gick ganska bra för min del, hade fullspikat hela veckan med vänninor, ljusparty och massa annat som skulle göras, för att ja inte skulle sitta ner och må dåligt.
Ja, Johan och Oliver var i Lund för efterlevnadssamtal och det blev frågor och svar som vi undrat över, vi gick igenom hela Moas sjukdomstid med både behandlingar, strålning, infektioner och biverkningar.
Läkaren och ssk som var med tyckte som vi, där hade funnits hopp om att Moa skulle klara denna sjukdom med den envisheten och livsgnistan hon hade, vi hade så mycket tankar och funderingar som överresstämde med vad läkaren sa och berättade, fast dessa stora hopp så visste man i bakhuvudet att det var en väldigt aggresiv cancer hon hade och vi får glädjas åt de extra år vi fick med henne, vårt älskade barn..
Gjord av Moa till Alla hjärtans dag i fjol,,, helt underbar, den pryder vår vägg,,,, älskar dig oxå Moa
Vi har börjat att jobba lite smått, det går väl sådär, vi har underbara arbetsgivare båda två, där vi känner förståelse över vår situation.
Sorgen efter Moa kommer aldirg att försvinna, hon finns med oss hela tiden. Varje dag pratar vi om henne ibland skrattar vi och ibland gråter vi, det är fortfarande en väldig berg o dalbana, rätt som det är bara kommer tårarna och det kan ja inte häjda, det bara kommer.
Bara som i lördags när vi var hos henne så började tårarna, då hade hon varit borta i 4 månader, vid graven fick Johan ta hand om mig och vi stod där en bra stund, under hela kvällen flödade tårarna.
Det finns så mycket man skulle vilja uppleva med henne igen, melodifestivalen, hon älskade det programet, fredagsmyset till Let´s Dans med chokladglass och chokladsås bara så små saker kan göra en så ledsen..
Många säger att man måste gå vidare, ja det kan ja oxå hålla med om, men det är inte lätt att genomföra det, mitt liv går inte vidare, det bara fortsätter.
Nu är man inne på vardag nr 3, det är inte heller lätt att genomföra, men vi gör så gott vi kan, än så står vi upp allihopa men ibland känns det som om allt bara faller rakt igenom, man känner sig stressig mer eller mindre hela dagarna, så kände ja inte innan, då var vår vardag att ta hand om Moa och allting var så inrutat, nu händer det mer och man ska vara fokuserad på allt som man ska genomföra, men hjärnan hänger inte med..
För tillfället mår vi sådär får ja säga, det finns dagar som är bra också, men dom som är riktigt bra har vi inte upplevt ännu, men vi hoppas på att dessa kommer.
Gjorde vid en gamal byrå i helgen lite i Shabby chic stil, den blev jättefin, i en av fotoramarna står där
"Vår stjärna" och den andra "Vårt hjärta", det säger så mycket..
Oliver ganska bra nu, han har varit sjuk i 2 omgångar efter julhelgerna och nu verkar han vara på topp igen, vi tror att han har gått ner sig lite och det har visat sig i feber på honom, men givetvis fick han uppassning presic som Moa fick när hon var sjuk,,.. Våra älskade barn
Förra helgen var vi i Borås hos våra vänner där, dom skämde bort oss totalt, vi hade mycket trevligt, vi badade vedeldad badtunna i 15 minusgrader, håret frös till is, men det var helt underbart skönt, hela kroppen blev varm och go..Tack familjen Karlsson för en trevlig helg..
Intervju av Kvp med Hampus
http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2286378/boken-hedrar-moas-minne
Saknaden är fortfarande väldigt jobbig, vissa dagar känns bra, andra väldigt jobbiga.
Vi hade besök av Kvh här förra veckan då vi pratade om Moas sjukdomstid och dagen då hon somnade in.
Vissa saker dagen då Moa somnade in har liksom försvunnit, ett svart hål som vi nu har fått svar på av Kvh.
Svaret från ultraljudet Moa gjorde dagen innan hon somnade in var inget roligt, hon hade så mycket cancer i sin kropp, levern, lungorna och i buken, fy fan säger ja bara vilket monster hon hade i sin kropp.
Vi försöker att intala oss att hon har det bättre där hon är nu, men samtidigt så saknar ja att sköta om och ta hand om henne, ha henne intill mig i sängen och bara hålla henne i handen, höra hennes mysiga röst, pussa o krama henne. Vi älskar henne så otroligt mycket för den hon var och är...
Dikter av Hampus Eriksson
Dagarna på det nya året har inte varit superbra precis, har haft huvudverk i 3 dagar och väldigt lite sömn, kan vakna på nätterna av att kroppen värker av saknad och dyper i svett, kanske hela min kropp gråter invertes av saknaden av Moa, hela jag gråter från topp till tå.
En ängels berättelse
Mamma gråt inte
Jag kommer alltid vara nära dig i alla stunder
Pappa det är inte ditt fel
Jag kommer vara nära dig i de svåra stunderna
Min bror, min kära bror jag älskar dig
Kommer alltid göra det
Ni ser inte mig just nu
Men jag sitter just nu på det sköna gröna gräset och njuter
Mamma, jag har inte ont
Jag är fri
Mamma tänk dig jag är fri
Jag vet att ni kämpade in i det sista
Men cancern tog över min kropp
Tänk aldrig att ni inte kämpade tillräckligt
För ni var alltid där hos mig:
Tröstade när det behövdes
En hjälpande hand när jag hade fruktansvärt ont
Min älskade bror, jag vet hur du känner dig nu
Men jag är här när du behöver prata
Fast inte i den verklighet du lever i
Utan bortom all existens
Här uppe där allt är fritt från smärta
Jag har träffat många barn och vuxna
Jag berättar om vad jag har gått igenom
Samtidigt som vi går runt med bara fötter på de lena grässtråna
De berättar sin historia
Jag älskar dig mamma
Jag älskar dig pappa
Jag älskar dig broder
Jag saknar er
Mirakel
Jag flyger, högt
Mamma, se, jag kan flyga!
Pappa, se, ja kan flyga!
Pappa
Mamma
Varför ser ni inte mig?
Jag ser ju er
Varför gråter du mamma?
Pappa, du gråter ju aldrig
Varför står ni i en kyrka, mamma?
Jag känner mig fri, jag har aldrig känt mig mer fri än nu
Mamma, varöfr står ni vid en kista?
Jag kan inte se vad det står, varför kan jag inte det?
Mamma?
Det enda ja kan se är en mening: Vi ville tro på ett Mirakel.
Jag är ju här mamma, ni har ju mig.
Eller?
Jag ser den första bokstaven på kistan - M
Det kan inte vara sant
Är det därför som ni gråter?
Är det jag som ligger i kistan?
Jag saknar min bror
Bror, jag är ju här! Kan du inte höra mig?
Bror sitter vid mamma och pappa och gråter
Mirakel, Mirakel
Jag kommer nästan inte ihåg någonting
Bara att jag hade ont den sista tiden
En oerhörd smärta
Det Mirakel vi letade efter infann sig aldrig
Men mamma, du skulle bara sett mig här uppe hur högt jag kan flyga
Men framförallt jag har ingen smärta
Dikterna är skrivna av Hampus Eriksson, en 21-årig Hanaskogsbo
2011 närmar sig
30 Dec
Har inte uppdaterat som ni ser, men julen har varit si o så där.
Saknaden efter Moa är så enorm, det är nu över 2 månader sedan hon lämnade oss och dagarna blir jobbigare o jobbigare.
Vi har urnsatt vår lilla älskade Moa, med våra nära och kära, det var en fin dag, med solen som strålade vid hennes grav.
Jag, Johan o Oliver hämtade den lilla urnan som stod i kyrkan, jag bar henne till hennes plats, där sedan Johan sänkte ner henne,, Oliver bar en fin hjärtformad lykta som vi satte vid henne..
Hon fick givetvis fint vid sin grav.
Kommer inte att skriva så mycket mer,, vet inte riktigt vad ja ska skriva, mina tårar blir fler o fler, dagarna blir jobbigare o jobbigare, saknaden efter henne är så enromt stor, hemma tänder vi ljus vid fotot varje dag och det brinner alltid när vi är hemma, ibland kan ja inte titta på fotot på henne, då det gör så ont i hjärtat att se dessa underbara ögon och hud som man aldrig får känna eller se igen.
Korten som ja lägger in säger mer än vad jag kan förklara för tillfället... Mina ögon är svullna idag då det blev en jobbig natt med många tårar,,
Vi älskar dig Moa, varför lämnade du oss.. Kram o Puss din Familj
GOD JUL ALLA BLOGGLÄSARE OCH HA ETT GOTT NYTT ÅR 2011
Ljuset som alltid står tänt
Urnsättningen
En utav Olivers julklapp,,,,,,,He Loooovvvveeee
Hos Moa Julafton
Sååå fint, tack till alla ni som var o tände ett ljus och la blommor till henne, och till er som skickade oss julblomma, julkort
och julhälsningar.. Själv har vi inte skickat några julkort i år heller, då ja satt in pengar på Moas insamling på barncancerfonden i stället.. Tack till er alla.. Kram Fam Henriksson
Tuffa dagar
Dagarna rullar på, saknaden av Moa är enormt jobbig. Vi saknar henne så fruktansvärt mycket.
Jag har haft det jättejobbigt nu i snart en veckas tid, många tårar av saknad.
Vi fick i fredags reda på att Moa hade kremerats, då blev det för mycket för mig, ja bara grät o grät, den känslan av att Moa inte finns mer kroppsligt är fruktansvärt jobbigt. Har nu i dagarna gjort klart att Moa ska urnsättas på fredag, med nära o kära, det blir ganska jobbigt kan ja tro.
Har varit och beställt en fin blomma till henne, hon ska alltid ha det fint runt omkring sig, vi är och kollar på hennes plats varje dag, borstar av all den snön som ligger på hennes plats. Usch vad jobbigt detta är, saknar henne så oerhört mycket..
Vi har fått ett mail från en oerhört god vän till oss som är i Thailand, där dom hade en cermoni en kväll för dom som saknas och då la han en blomma i havet och tänkte på vår älskade Moa, så oerhört fint gjort av honom,, även andra sidan jordklotet finns där saknad av vår älskade Moa.. Såååå Fint av dig...
Det märks att framförallt Kellie saknar Moa, hon låg nämligen i Moas säng häromdagen, vi visste inte var hon var så vi letade efter henne och då hittar vi henne i Moas säng, hon låg med huvudet på kudden, hon såg lite skamsen ut när vi hittade henne men hon fick givetvis ligga kvar, även hon saknar sin lillmatte.
Vi har alltid sagt när Moa levde att vi är 4 mot 2, 4 flickor och 2 pojkar, och då är det vi flickor som bestämmer, nu har jag mina två flickor kvar, den tredje är enromt saknad och älskad..
Oliver har sin kurator i skolan som han fortfarande går o pratar med, Kent har gjort ett fantastiskt jobb med Oliver, dom hade varit o fikat häromdagen på fiket i Knislinge för att komma ifrån lite och prata. Oliver saknar sin lillasyster jättemycket men han är en stark kille. Vi pratar jätteofta om Moa, vad hon gjorde, vad hon sa, vad hon skrattade åt osv,, ibland skrattar vi så åt henne att vi kiknar, hon gjorde oss så gott den lilla tösen.
Vi saknar hennes spontana kommentarer, ord som bara kom rakt ut, hennes skratt, hennes mammaroll som hon tog ibland när det gäller Oliver, typ,,,, gör nu som mamma säger, man ska göra sina läxor, mm..
Ja vi saknar henne så... Älskar dig Moa
Jag har inte varit så flitig med bloggandet den sista tiden, men det känns som om jag bara skriver hur mycket vi saknar henne, som om varje inlägg är likadant, men ja kommer att fortsätta med detta så länge ja bara kan och ser att där är läsare som följer oss,, Tack för alla som fortfarande följer oss ni är många och ja hoppas att ja kan skriva lite positiva inlägg i framtiden..
